Jag sitter i en rätt omöjlig sits just nu. Har nog suttit där rätt länge.

Att sätta ord på det hela har gjort det verkligare. Inget har varit verkligt för mig hittills.

Vet inte vad som satt mig inne i en drömvärld. Kanske var det TV, kanske var det längtan efter den där lyckliga barndomen jag aldrig är säker att jag fick. Med tanke på att det enda minnen jag har är när jag blivit lämnad på platser. Enda lyckliga är väl glassbilen. Haha. Men jag vet inte.

Och när man väl sett hur man blivit, hur körd man egentligen är, så vill inte ens kroppen försöka längre. Jag blir bara tröttare och tröttare. Stänger av alarmet i sömnen för att få drömma i nån timme till. Där är vi tillbaks till drömvärlden. Det stör mig. En del av hjärnan vill verkligen. Men kroppen och resten av hjärnan är dom dominerande parterna.

Sen kommer vi till en annan del. Skydssystemet kan man nog kalla det. Det som gör det omöjligt med en nära relation med någon. Den som stöter bort alla känslor. Avstånd. Men behovet av umgänge och närhet. Behovet av folk som älskar en. På avstånd. Utan att man behöver älska denne. Inget älskande. Tomt. Hopplösheten. När framtiden består av människor. Relationer. Gifta sig, skaffa barn, uppfostra, vara någons förebild, föregå med gott exempel, hålla sig stabil. Det där är inget jag klarar av. Det där vill jag klara av. Men det är inte lycka för mig. Lyckan för mig är så mycket större. Så mycket svårare. Så mycket dödligare. Så mycket friare. Den ultimata friheten. Den ultimata ensamheten. Den ultimata resan.

Jag är inte normal. Jag är inte frisk. Jag vet det. Vi alla vet det. Men ingen borde bry sig. Ingen gör det. Ingen ska det. Inget kan göras. Varför lägga sina problem på andra? Just jag skulle inte göra det. Just jag gillar självständighet. Man ska inte behöva folk. Man kan utnyttja folk för sin egna vinning. Annars är det slöseri med tid, känslor, och allt annat bullshit.

Så vad kan jag göra?

Vad ska nu bup göra? Jo, dom ska peta i mig piller. Dom ska tvinga mig in i relationer med folk för att göra mig normal. Jag kommer vilja dö ännu mer. Jag tänker inte ha någon relation. Jag har sagt hur galen jag blir. Det handlar om att lyssna. Jag känner mig själv och vill inte riskera mitt liv för att ni vill ha något att prata om. Jag har lovat att hålla mig levande. Så jag gör helt enkelt mitt bästa.

Livet är hemskt för mig.

Det är det verkligen.

Och jag önskar jag slapp det.

Jag sitter i en rätt omöjlig sits just nu. Har nog suttit där rätt länge.

Att sätta ord på det hela har gjort det verkligare. Inget har varit verkligt för mig hittills.

Vet inte vad som satt mig inne i en drömvärld. Kanske var det TV, kanske var det längtan efter den där lyckliga barndomen jag aldrig är säker att jag fick. Med tanke på att det enda minnen jag har är när jag blivit lämnad på platser. Enda lyckliga är väl glassbilen. Haha. Men jag vet inte.

Och när man väl sett hur man blivit, hur körd man egentligen är, så vill inte ens kroppen försöka längre. Jag blir bara tröttare och tröttare. Stänger av alarmet i sömnen för att få drömma i nån timme till. Där är vi tillbaks till drömvärlden. Det stör mig. En del av hjärnan vill verkligen. Men kroppen och resten av hjärnan är dom dominerande parterna.

Sen kommer vi till en annan del. Skydssystemet kan man nog kalla det. Det som gör det omöjligt med en nära relation med någon. Den som stöter bort alla känslor. Avstånd. Men behovet av umgänge och närhet. Behovet av folk som älskar en. På avstånd. Utan att man behöver älska denne. Inget älskande. Tomt. Hopplösheten. När framtiden består av människor. Relationer. Gifta sig, skaffa barn, uppfostra, vara någons förebild, föregå med gott exempel, hålla sig stabil. Det där är inget jag klarar av. Det där vill jag klara av. Men det är inte lycka för mig. Lyckan för mig är så mycket större. Så mycket svårare. Så mycket dödligare. Så mycket friare. Den ultimata friheten. Den ultimata ensamheten. Den ultimata resan.

Jag är inte normal. Jag är inte frisk. Jag vet det. Vi alla vet det. Men ingen borde bry sig. Ingen gör det. Ingen ska det. Inget kan göras. Varför lägga sina problem på andra? Just jag skulle inte göra det. Just jag gillar självständighet. Man ska inte behöva folk. Man kan utnyttja folk för sin egna vinning. Annars är det slöseri med tid, känslor, och allt annat bullshit.

Så vad kan jag göra?

Vad ska nu bup göra? Jo, dom ska peta i mig piller. Dom ska tvinga mig in i relationer med folk för att göra mig normal. Jag kommer vilja dö ännu mer. Jag tänker inte ha någon relation. Jag har sagt hur galen jag blir. Det handlar om att lyssna. Jag känner mig själv och vill inte riskera mitt liv för att ni vill ha något att prata om. Jag har lovat att hålla mig levande. Så jag gör helt enkelt mitt bästa.

Livet är hemskt för mig.

Det är det verkligen.

Och jag önskar jag slapp det.