Många frågar mig "Varför kan inte du älska någon?" Och varför jag ligger runt osvosvosv

Så jag tänkte berätta varför. Eller vet inte exakt varför, men jag vet vem som förstörde det.

Jag kommer börja enda från början.

Jag hade träffat en människa kallad Måns ett fåtal gånger, genom släkten. Dock ingifta släkten.

Vi var båda "emo". Han frågade "chans" på mig första gången vi träffades. Jag var väl typ 12 då. 

Jag gillade inte honom. För jag var kär redan. 

Just efter jag fyllt 13 kom han till mig. Jag tappade min oskuld. Han hade tjej. Han var fortfarande förälskad i mig. Men inte jag. Jag gillade ingen. 

Sen efter ett flertal heartbreaking moment för mig så såg jag honom. Var väl 13-14 då. Hela jag hade förfallit. Inga vänner, kunde inte prata med folk. Var helt inspace-ad och ensam. Hade Billy kvar vet jag. Så jag var med Billy en dag i stan. Gick förbi en snaggad snubbe med rastakläder. Kollade en extra gång, och där var han ju. Måns. Han kände igen mig och gav mig en kram. Han var omringad av tjejer och vänner. Kände hur jag drogs till honom. Ville ha honom. Så jag började komma till honom. Vi hade sex, spelade wow och diverse spel, rökte, och mådde allmänt dåligt i tystnad. Han älskade mig. På riktigt. Och jag älskade honom. Men han älskade även sex, med andra tjejer. Och han älskade uppmärksamhet, alkohol, och ännu mer sex. Och jag, jag ville bara vara med honom. Vet hur många gånger jag sa att jag klarade mig själv. Men det gjorde jag inte. Jag skulle inte ens ha varit där hos honom då. Jag väntade i evigheter på att han skulle bli officiellt min. Ingenting hände. Han hade tydligen tagit överdos innan vi blev så nära. Jag blev ärligt talat avundsjuk. Alla gånger jag tänkt på att ta överdos, sen gör han det före. Men ah. Min svartsjuka växte nå jävulskt med alla dessa tjejer runtekring och hur han bara släppte mig ur syn när vi var med hans kompisar. Han visste att jag inte kunde prata med dom. Han visste det. Självisk, de har han alltid varit. Men jag hörde mer och mer om vilka han legat med. Alla älskade att berätta det till mig. För dom visste att jag älskade honom. En dag, så tog jag min massiva överdos. Jag sa det till en människa. Ville bara se reaktionen. Få lite medkänsla kanske. Synas. Dagen efter sjukhuset så hörde ingen av sig. Måns var den enda. Han kom dit. Det var då jag verkligen, verkligen inte kunde släppa pojken. Han gav mig ringar. Armband. Höll om mig. Älskade mig. Han var även den enda människan jag någonsin kunnat sova hos. Sova med. Sova bra. 

Dock så efter allt hans liggande så började jag gråta, hela tiden. Gråta när vi hade sex. Gråta när han sov. Gråta, gråta, gråta. Han märkte det aldrig. Jag sa aldrig något. Han fick mig alltid att skratta dock. Men sexet började förstöra mig. Jag ville inte längre. Jag ville bara att han skulle hålla om mig. Sa nej många gånger, men han körde ändå. Det var okej, för vi älskade varandra. Så länge han höll om mig efteråt. 

Han blev min ett tag. För att jag drog. Jag drog till Emil. Emil var snäll mot mig. Jag insåg att Måns inte alltid var det. Verkligen inte alltid. Så han ville bli min. Det blev två veckor. Sen gjorde jag slut. Jag orkade inte längre. Och kände att jag var förstörd. Känslolös & lika ensam med honom, som utan honom.

Jag tog hand om honom en gång när han var aspackad. Han tänkte dränka sig. Han hånglade med en annan och sen kom han och grät hos mig. Sen kom soc. Hans mamma kom. Vi drog hem, dom duschade av honom och la i säng han. Jag var dyblöt och ledsen. Hans mamma hämtade kläder av måns åt mig, och hennes tjocksockar. Sen gav hon mig tacopaj och lugnade ner mig. 

När jag la mig i hans säng så kunde jag inte känna mig ensamare. Har aldrig mått så dåligt, förutom på sjukhuset. Han lovade att hålla om mig hela natten när vi kom hem. Jag försökte få honom att vakna. Istället låg jag bredvid honom hela natten. Knappt nån sömn. Och ja

Det är han som jag alltid kommer att älska. Han som jag aldrig var kär i. Han som jag älskade bara. Älskade mer än någon annan. Han som jag fortfarande älskar, och saknar. Han som inte vill veta av mig längre.

Han som krossade mitt hjärta varje dag i ungefär ett år.

Hans hjärta som jag krossade därefter.

 

De känslor som aldrig existerar igen.

Aldrig.

Och nu, idag. Så kan jag inte förmedla känslor längre. Jag är zen. Helt jävla zen från topp till tå. Och jag saknar den där jävla överdosen så jävla mycket. Och det var så äckligt ensamt sist jag var på sjukhuset. sdknhleng

Nu vet ni historien.

Även fast jag vet att ingen läser den här bloggen, för jag vet inte om jag är redo för det.