När jag berättar sanningen, så låter det som att jag ljuger.

Och när jag ljuger, så låter det som sanningen.

Finns ju såklart fördelar med det här, om man nu orkar med verkligheten och dess stohej.

Men det gör inte jag längre. Så nu låter jag bara som en lögnare. Med min vekliga röst och brist på ord.

Eller brist på ord.. det har jag inte. Men de ord som finns kan inte sätta ord på det jag menar.

Inte heller en bild. Eller musik. Ingenting.