Och här sitter jag. I verkligheten. Var så full av förhoppningar. Efter alla historier, alla sagor, filmer, bröllop.

Ingen sa någontnig om verkligheten. "Nej, säg inget. Hon är för ung" Alla dessa lögner. Tomma ord.

Ni gjorde mig till detta. Nu är det priset ni får ta. Intelligensen som bygds upp ur lögnerna tas inte bort. Någonsin

Dess styrka gör mig omöjlig att kontakta. Omöjlig att älska. Och omöjlig att ha ett fullt liv.

De sägs att självmord är ens eget val. Men det skulle även aldrig behövas om inte folk gjort en till den man är.

Man blev ingen ynkrygg. Man blev bara alldeles för förstörd för att fungera rätt. Sjukdom säger dom. Jag säger lögner.

Jag ljuger för alla. Ljuger om vem jag är. Hur jag är. Vart jag är. Vad jag ska bli. Hur jag ska bli. Vem jag älskar. Och hur länge jag kommer älska dom.

Jag älskar inte. Det är farligt, onödigt, behövande och för ovissa människor.

Vi är alla detaljerade. Men det gör oss inte svåra att läsa. För ena saken, leder till den andra. Man kan inte se historien bakom allt, om man inte hört den. Men det behövs inte mer än frågan "vad är du för person?" eller vilken musik människan lyssnar på. Det är grunden till historian. Allt man behöver veta för att övervinna personen. Den ser inte, den märker inte ens, att dess sinne och kropp blir överfallen. Att den bryts ner bit för bit för att styras av någon som jag. Någon som vet hur man missbrukar makten.

Det sägs att riktig lycka är att vara bland allting man älskar. Vilket oftast anses som kärlek, vänner & famlij.

Och om det inte är detta, som gör en lycklig, så är man fel på. De vill göra dig svensson. De säger emot dem själva om dom inte ser det. Svensson, svensson, svensson.

Min lycka är sprit. Har nog aldrig varit så lycklig som jag är på sprit. Och aldrig varit så smart.

Sprit.

Sprit är min kärlek, min lycka, & mina glada sagohistorier.

Det är min saga.

Din vet jag redan.