finns inte ens en enda jävla ytlig människa som fråga. 
Jag är verkligen ingenting.

Det var liksom Ida, som räddade mitt liv genom att berätta till min pappa. Sen vare jojje, som var med mig hela tiden, som såg till att jag hade en underbar dag, om jag nu så jävla gärna ville dö. Sen vare Måns, som kom till sjukhuset & älskade mig hur äcklig jag än var/är. Sen jasmine, som är världens finaste vän. vilket inte ens går att förklara.

ingen annan frågade ens. Och jag har många ytliga vänner, bara för att fylla ensamheten. Men ingen frågade. Alla bara fortsätte med sina liv som att ingenting hänt. Jag förväntade mig minst 5 iaf. för seriöst, om jag dött, skulle bara 4 människor komma ihåg mig. Vilket gör suget efter själva dödsgrejen ännu starkare.

det spelar ingen roll hur äckligt mycket man gör för folk. Folk är vider.

Som min uppdelning, Folk, människor, & sånna jag nämner vid namn.

folk = existerar fan inte.

människor = ytliga vänner.

namn = Sånna jag älskar. Och det är speciella.

skulle kunna få allting att låta djupare, vilket det är. Men vars är meningen med det?

Kan inte dö nu helller, för då dödar jag jojje.

helvete.