Ganska sjukt när folk tror att jag skiter i allting.  t.ex. skolan. Som om jag inte försöker. som om jag vill misslyckas med allting jag gör? fan äre här. knappast. Vill så jävla mycket, klarar knappt av någonting. Tänk dig att din vardag blir din största fiende, tänk dig att du knappt kan gå och handla utan att vilja hoppa framför en lastbil. Vet knappt varför jag försöker göra saker längre. Blir helt cp av allting som jag gör ändå. Nu kommer jag bli hämtad om jag inte far till skolan, vilket ger mig panik. Känns som att jag är instängd, ingen luft, kvävs, fast det är mer som att jag drunknar men aldrig riktigt dör. Bara plågas. Ingenting riktigt känns på riktigt, ingenting riktigt känns viktigt. Alla dessa pessimister omkring mig, klagar på varenda liten småsak som trycker ner. Inte tänker dom ens på allt underbart omkring sig. Hur mycket dom har. Ingenting syns. Dom kväver det bra med det dåliga. Jag kämpar med att hitta det bra igenom det dåliga. Ibland finns det inte ett enda litet skit. Då sover jag. men när jag inte kan sova längre, så panikar jag. Jag andas knappt, jag river mig själv, jag gråter, kvävs. snurrigt. allt är så jävla snurrigt.