kan skriva varför jag hatar min mamma. Men he kommer ta ett jävla tag. 

Det började väll med att hon var otrogen mot pappa så ofta hon bara kunde medans dom var gifta. Vilket var ganska lätt för henne för att han jobbade i norge hela tiden. Så hon drog hela tiden utan att säga till, så min syrra fick praktiskt taget ta hand om mig. Hon och tina var min mamma. Egentligen. 
Sen pågrund av det skrek jag hela jävla tiden när jag vaknade upp och ingen var hemma. Vilket ingen någonsin var. Förutom lizzy. Hunden. Min älskade bästavän. (jag var forever alone, okej?) Hon var den enda som fanns. alla andra bara försvann hela tiden. Skrek som en jävla galning. Till och med grannarna hörde mig. Trodde ärligt talat alla lämnat mig. eller var döda. Så fortsatte det väll tills jag var sex. Då dom skiljde sig. Eller då mamma flyttade ivarjefall. Dock bara till grannhuset. Vilket var bra. Hon hade lovat att alltid stanna kvar nära. Killar kom och for runt henne hela tiden. Vilket jag inte direkt klarade av att se på. Sen träffade hon patrik, och flyttade längre bort. Dom gifte sig. Och det blev ett jävla bråk med henne och pappa om vem som skulle ha vårdnaden. Becca blev praktiskt taget kriminell på den tiden. Patrik slog henne. jävla vider. Skulle jag få chansen att döda honom så skulle jag göra't. Mamma bara fortsatte anmäla. Ljög stup i kvarten. När pappa väl fick vårdnaden så träffade jag henne inte på typ en månad. Sen en dag när jag väl fick tag på henne, så sa hon att hon skulle flytta. Dagen före hon flytta 30 jävla mil härifrån så sa hon det. Dagen före. Hur mycket förstörde inte det mig? helvetes jävla hårt. Och då hade redan lizzy dött. Den enda som någonsin fanns. Sen blev jag lämnad igen. Det gjorde mig lika jävla "skrika varje morgon" paranoid som förut. Fast värre. Kunde inte gå nånstans utan pappa. Han skjutsade mig till skolan, och hämtade mig. Kunde inte åka buss. Var så jävla rädd. Vet inte hur jag överkom det. Gillar att vara själv nu. Vände det nog till självständighet. Sen nu har hon skaffat ny familj, nya barn och hela tjoffset. Vilket hon inte ens klarar av. Tycker det är hemskt. Hon ska inte ha barn. Jag har halvbröder. Jag hatar deras pappa, och jag hatar våran mamma. Tror inte jag någonsin kommer kunna kalla dom bröder. Och ja, kanske ska va glad för att hon alltid hört av sig :PppPppp det är det folk säger till mig. Dock det dom inte vet, är att hon bara hör av sig när hon har skuldkänslor. Sen tvingar hon mig att säga att jag älskar henne. Då mår hon bra igen, och hör inte av sig igen. Fast jag har sagt jävligt tydligt hur mycket jag hatar henne nu, så hon vågar inte ringa mig längre.Vilket glädjer mig.